Om intersektionellt tänkande och välstånd
lör 20 Mar 2010, 15:34 | 
Skribent: Har igen lyssnat på ett av mina favoritprogram i P1, konflikt. Idag har jag lyssnat på ekonomiprofessorn Frances Stewart på Oxford University. Tillsammans med sin forskargrupp har hon gjort fältstudier och jämfört statistik från länder med liknande interna motsättningar i form av olika etniciteter och religioner. Dessa länder har många gånger helt olika situation. Medan grupperna i vissa länder har lyckats leva relativt fredligt sida vid sida, som i Ghana, har andra drabbats hårt av långvariga blodiga strider, som i Nigeria. Enligt Frances Stewart är det avgörande om det finns stora ojämlikheter mellan de olika grupperna i ett land. Hon kritiserar den typ av majoritetsdemokrati som väst ofta vill införa i konfliktdrabbade länder. Professorn framförde att det är nonsens att olika grupper inte kan leva ihop. Det är inte olikheterna i sig, såsom att en del är kristna och andra är muslimer som skapar konflikterna. Konflikter sätts i gång p.g.a skillnader i makt och välstånd mellan olika grupper. Och det är inte de utsatta som startar konflikterna utan de som har makt och välstånd, eftersom de uppfattar fattiga människor som ett hot mot deras privilegier.
Jag tycker beskrivningen av de privilegierade stämmer väl in på det förtryck staten Israel utsätter palestinier för. Det finns gott om filmbevis på hur judiska bosättare på Västbanken utsätter palestinska barn för våld och kränkningar medan Israeliska soldater tittar på utan att ingripa och skydda de palestinska barnen.
Jag tänker också på hur ett intersektionellt förhållningssätt kan förändra maktbalansen. Om den som är mest förtryckt får maktresurser att förändra sin situation kan jämlikheten förbättras och konflikter lösas. Särskilt om man inte dikotymiserar och ställer olika kategorier mot varandra utan istället arbetar flerdimensionellt tror jag på framgång i alla ojämlika konflikter, som ständigt pågår överallt. Mer jämlikhet ger mer trygghet åt alla och välstånd åt förtryckta.
Publicerad i Okategoriserad
Jag är väldigt kluven till det där med intersektionalitet som slagträ i den politiska debatten. Det är inte så att jag inte förstår syftet. Givetvis kan man inte bortse från att ojämlikhet i makt omöjligt kan renodlas och isoleras i kategorier snyggt uppdelad på kön, klass m.m. Samtidigt behövs en analytiskt skärpa – perspektivering – för att ojämlikhet ska framträda klart. Jag är rädd för ett förhållningssätt som till slut mynnar ut i ett ”nåja, ojämlikhet finns lite varstans och är något sånär ‘jämlikt’ fördelad” – alltså en närmast liberal ståndpunkt.
Intersektionaliteten har sin plats i akademiska sammanhang, men också där kan man tjäna på att skärpa blicken emellanåt. Syftet med att belysa något ur ett perspektiv är ju att se tydligare – även om det inte är hela sanningen. I debattsammanhang tror jag att man riskerar att ge sig ut på ordentligt djupt vatten om man börjar tala om intersektionalitet. Det är komplext, och det som är komplext reduceras ofta till ”flum” när det möter offentlighetens förenklande ljus. Jag kan ha fel, men detta är mina farhågor. Ett perspektiv i taget (filtrerat genom media och debatt) når lättare en större publik.
Hej Paulina
Vad kul att du kommenterar min blogg. Gillar också ditt sätt att skriva att du tror att man kan riskera att ge sig ut på djupt vatten etc, att du liksom jag är lite trevande. Jag tycker att i bloggandet måste man våga pröva och sticka ut hakan. Särskilt när man som jag inte har någon maktposition att försvara, utan vill tänja och pröva frågeställningar. Jag har också ett förhållningssätt när jag gärna backar om jag anser att jag hamnat fel.
Jag tror inte att ett intersektionellt förhållningssätt minskar skärpan, utan snarare dess motsats, samtalen blir tydligare och därmed mer skarpa. När det också blir tydligare vem som har störst makt till förändring har vi större möjlighet att få stöd för vår politik. En dikotymisering som innebär att en grupp ställs mot en annan gör ibland att människor inte känner igen sig och vänder vänsterpartiet ryggen, eftersom verkligheten inte är så svartvit. Om det inte är så att politik ska byggas enbart på känslor, på att människor är goda eller onda och det tycker jag är farliga vägar. En annan fördel med ett intersektionellt tänkande tycker jag är att människor inte enbart är offer eller förövare, utan att det går att finna möjliga maktpositioner som kan ändra styrkebalansen. I en värld där människor antingen framställs som offer eller som förövare så finns alltid en risk att offren istället blir förövare i nästa skede om de får makt. Titta t ex på staten Israel och dess rasistiska politik mot palestininier.