Demokrati, feminism och intersektionalitet

När jag ser en människa funderar jag direkt på vilket kön personen har. Är det en liten bebis och kläderna inte synliggör barnets kön dyker genast en fundering om vilket kön barnet har upp i mitt huvud. Däremot har jag slutat att fråga om det är en pojke eller flicka. Biter ihop och bestämmer mig för att jag inte behöver veta. När jag kopplar på mitt intellektuella jag tycker jag att kön är oväsentligt. Men jag är inlärd i en norm som säger att kön är viktigt och i en maktordning där pojkar/män bemöts annorlunda än flickor/kvinnor.

I den statliga utredningen SOU 2007:16 står följande avseende intersexualitet:
”En intersexuell person är född med könsorgan av tvetydigt utseende. Intersexuella tillstånd kan variera mycket och uppenbaras i vissa fall inte förrän personen har uppnått tonåren. I de allra flesta fall kommer dock ett nyfött intersexuellt barn under behandling redan under de första levnadsveckorna och i samband med detta bestäms också en könstillhörighet för honom eller henne. Förekomsten uppgår till något enstaka fall per år i Sverige, beroende på vilka tillstånd som räknas in i gruppen.”

I Sverige ska ett barns kön fastställas tidigt och det finns bara valet pojke eller flicka. Av barnets personnummer ska framgå vilket kön individen har. Samhället tar sig alltså idag rätten att juridiskt bestämma en människas kön från födseln. Om könet hos barnet är oklart tvingas föräldrarna bestämma och barnets synliga kön korrigeras utifrån detta beslut.

Ingen borde ha den rätten, vare sig att bestämma en annan individs kön eller att tala om vad det betyder för en annan person. Eller hur någon annan ska uppträda eller uppleva den egna könsidentiteten. Könsidentitet är inget som måste överensstämma med kroppens utseende, eller med vad som står på id-kortet. Än så länge lever vi i en värld där fixa roller är knutna till biologiskt kön och det kan vara svårt att leva som sig själv.

Jag tycker att en spännande förändring är de föräldrar som vägrar uppge sitt barns kön. Visst borde alla få beskriva sig som hen, precis som han eller hon. Och barn borde få slippa fostras in i könsstereotypa roller. Men vägen är lång. Jag får ständigt hålla igen på mina gamla inlärda sätt att bemöta pojkar och flickor/ män och kvinnor. Om lagar stiftas som också tillåter hen så går det fortare att utveckla ett samhälle fritt från dikotymiserande pojk- eller flickroller.