Demokrati, feminism och intersektionalitet

Hörde på P1 morgon om USA:s sjukvårdsreform, att debatten i Representanthuset var väldigt känslosam. Den amerikanska politiken är mycket känslostyrd. Jag befarar att svensk politik också blir mer och mer styrd av känslor. Om jag hörde rätt från P1 i morse låter sig republikanerna i lägre grad än demokraterna styras av rationella förnuftsargument. Min erfarenhet från Uppsalapolitiken är att vänsterpolitik är mer forskningsbaserad och förnuftsstyrd. T ex minns jag alla debattartiklar från Alliansen som anklagade dåvarande s,v,mp-majoriteten för att vara fientliga mot olika grupper.

Känslostyrd politik är ofta konservativ och förhindrar radikala förändringar. För oss som vill genomföra en omfördelningspolitik för att öka jämlikheten och dessutom vill minska miljöutsläppen är en känslostyrd politik farlig. Visst kan man kortsiktigt vinna några röster på att människor är rädda för t ex klimatförändringarna, men när det sedan blir mediafokus på andra frågor, så går det inte att genomföra de radikala förändringar som är nödvändiga för då har stödet för politiken försvunnit och det är andra känslostyrda frågor på Agendan.

Därför hoppas jag att de rödgröna mer bygger sin politik på sakargument och mindre på känsloargument. Det gamla ordspråket ”Lätt fånget, lätt förgånget” stämmer även för dagens samhälle.

Har nyss kommit hem från Fyrisbiografen, där jag sett två bra filmer. Den ena hette Teza av Haile Gerima och var en poetisk och visuellt vacker sannsaga om Etiopiens tragiska nutidshistoria. Filmen följer läkaren Anberber när han under de första kaotiska åren av Mengistus marxistiska regim i början av 90-talet, återvänder till sin hemby efter många år av exil i Tyskland.

Den andra filmen hette Kvinnor utan män av Shirin Neshat, och utspelas i Iran under statskuppen 1953 då Shahen återtog makten. Denna film följer fyra parallella kvinnoöden där alla är på flykt från någon form av förtryck men som genom ödet förs samman till en trädgård där de tillsammans försöker skapa sig ett nytt liv.

I båda filmerna porträtteras starka personligheter som på olika sett försöker stå upp för sig själva och det de tror på. I båda filmerna får huvudpersonerna kämpa mot starka patriarkala strukturer, fanatism, våld och rädsla. Båda filmerna beskriver människors komplexitet och att det inte finns några enkla lösningar.

Jag känner mig stärkt av denna typ av filmer. Demokrati och fredliga samhällen är möjligt att bygga, men då krävs betydligt mycket mer än demokrati på papperet. Det behövs demokrati både i hur vi människor organiserar oss och i hur vi förhåller oss till varandra. Alla maktstrukturer behöver granskas men denna granskning ska inte ha som utgångspunkt att några är onda och andra goda, utan utgångspunkten att vi alla behövs och kan bidra. Och det största hotet mot demokratin är människors rädsla för att bli kränkta, misshandlade och att förlora sin ekonomiska grundtrygghet.

Har igen lyssnat på ett av mina favoritprogram i P1, konflikt. Idag har jag lyssnat på ekonomiprofessorn Frances Stewart på Oxford University. Tillsammans med sin forskargrupp har hon gjort fältstudier och jämfört statistik från länder med liknande interna motsättningar i form av olika etniciteter och religioner. Dessa länder har många gånger helt olika situation. Medan grupperna i vissa länder har lyckats leva relativt fredligt sida vid sida, som i Ghana, har andra drabbats hårt av långvariga blodiga strider, som i Nigeria. Enligt Frances Stewart är det avgörande om det finns stora ojämlikheter mellan de olika grupperna i ett land. Hon kritiserar den typ av majoritetsdemokrati som väst ofta vill införa i konfliktdrabbade länder. Professorn framförde att det är nonsens att olika grupper inte kan leva ihop. Det är inte olikheterna i sig, såsom att en del är kristna och andra är muslimer som skapar konflikterna. Konflikter sätts i gång p.g.a skillnader i makt och välstånd mellan olika grupper. Och det är inte de utsatta som startar konflikterna utan de som har makt och välstånd, eftersom de uppfattar fattiga människor som ett hot mot deras privilegier.

Jag tycker beskrivningen av de privilegierade stämmer väl in på det förtryck staten Israel utsätter palestinier för. Det finns gott om filmbevis på hur judiska bosättare på Västbanken utsätter palestinska barn för våld och kränkningar medan Israeliska soldater tittar på utan att ingripa och skydda de palestinska barnen.

Jag tänker också på hur ett intersektionellt förhållningssätt kan förändra maktbalansen. Om den som är mest förtryckt får maktresurser att förändra sin situation kan jämlikheten förbättras och konflikter lösas. Särskilt om man inte dikotymiserar och ställer olika kategorier mot varandra utan istället arbetar flerdimensionellt tror jag på framgång i alla ojämlika konflikter, som ständigt pågår överallt. Mer jämlikhet ger mer trygghet åt alla och välstånd åt förtryckta.

När jag ser en människa funderar jag direkt på vilket kön personen har. Är det en liten bebis och kläderna inte synliggör barnets kön dyker genast en fundering om vilket kön barnet har upp i mitt huvud. Däremot har jag slutat att fråga om det är en pojke eller flicka. Biter ihop och bestämmer mig för att jag inte behöver veta. När jag kopplar på mitt intellektuella jag tycker jag att kön är oväsentligt. Men jag är inlärd i en norm som säger att kön är viktigt och i en maktordning där pojkar/män bemöts annorlunda än flickor/kvinnor.

I den statliga utredningen SOU 2007:16 står följande avseende intersexualitet:
”En intersexuell person är född med könsorgan av tvetydigt utseende. Intersexuella tillstånd kan variera mycket och uppenbaras i vissa fall inte förrän personen har uppnått tonåren. I de allra flesta fall kommer dock ett nyfött intersexuellt barn under behandling redan under de första levnadsveckorna och i samband med detta bestäms också en könstillhörighet för honom eller henne. Förekomsten uppgår till något enstaka fall per år i Sverige, beroende på vilka tillstånd som räknas in i gruppen.”

I Sverige ska ett barns kön fastställas tidigt och det finns bara valet pojke eller flicka. Av barnets personnummer ska framgå vilket kön individen har. Samhället tar sig alltså idag rätten att juridiskt bestämma en människas kön från födseln. Om könet hos barnet är oklart tvingas föräldrarna bestämma och barnets synliga kön korrigeras utifrån detta beslut.

Ingen borde ha den rätten, vare sig att bestämma en annan individs kön eller att tala om vad det betyder för en annan person. Eller hur någon annan ska uppträda eller uppleva den egna könsidentiteten. Könsidentitet är inget som måste överensstämma med kroppens utseende, eller med vad som står på id-kortet. Än så länge lever vi i en värld där fixa roller är knutna till biologiskt kön och det kan vara svårt att leva som sig själv.

Jag tycker att en spännande förändring är de föräldrar som vägrar uppge sitt barns kön. Visst borde alla få beskriva sig som hen, precis som han eller hon. Och barn borde få slippa fostras in i könsstereotypa roller. Men vägen är lång. Jag får ständigt hålla igen på mina gamla inlärda sätt att bemöta pojkar och flickor/ män och kvinnor. Om lagar stiftas som också tillåter hen så går det fortare att utveckla ett samhälle fritt från dikotymiserande pojk- eller flickroller.

Har idag deltagit i en seminarieserie om diskriminering. Inriktningen på seminarieserien beskrivs så här:
”Våra normer är länkade till föreställningar om normalitet och avvikelse. Genom att kategorisera företeelser, uppförande och utseenden som ”normala” respektive ”onormala” skapas och upprätthålls gränser och hierarkier i verksamheterna. I undersökningen (Diskriminerad, trakasserad, kränkt? Barn- och elevskyddslagen i praktiken) framkommer att vissa normer dominerar och sätter sin prägel på de sociala maktrelationerna. Rapporterna (framtagna av skolverket) visar också att diskriminering, trakasserier och kränkningar sällan sker av en enda anledning utan i skärningspunkten mellan maktrelationer baserade på kön, sexualitet, etnicitet, funktionshinder, religion och av andra skäl som faller under rubriken annan kränkande behandling, bl.a. materiella resurser, utseende och ålder. ”

För mig är detta starka ord som betyder mycket. Jag gläds åt att skolverket lyfter fram diskriminering på detta strukturella sätt, för det vanliga är att kränkningar i skolans vardagliga arbete ofta görs till konflikter eller mobbning mellan enskilda individer.

Jag uppskattade också dagens föreläsare, där jag bland annat fick med mig denna beskrivning:

Vi behöver utmana fyra myter
1. Myten om det jämlika Sverige
2. Myten om individualitet
3. Myten om objektivitet
4. Myten om det fria rationella valet

Vi är alla sårbara och beroende av varandra. När några nästan alltid avkrävs underordning och andra alltid förväntar sig vara överordnade är människor framförallt otrygga och rädda.

Jag anser att öppenhet och tillit till att människligheten gör kloka val om allas åsikter får komma fram är grundläggande för att samhället ska fungera. Detta är svårt när rasistiska icke demokratiska rörelser använder sig av öppenhet och demokrati för att föra fram sina åsikter som oftast är grundade på faktaförvrängning och ren lögn. Rasistiska rörelser ska inte få sätta agendan och ges stort utrymme. Ibland kan det vara rätt strategi att tiga ihjäl dem, när deras åsikter omfattas av så få och ibland måste åsikterna bemötas. Det beror på situationen.

Enligt Justitiekanslern kan skolor inte neka ett enskilt parti tillträde. Antingen får alla komma – eller ingen. Åsiktsfrihet är en nödvändig grund i en demokrati. I Uppsala kommunfullmäktige är Sverigedemokraterna representerade. Detta gör att om skolor tillåter andra ungdomsförbund att ha bokbord, har också Sverigedemokraterna rätt att bli insläppta. Bolandskolan i Uppsala valde att låta samtliga ungdomsförbund komma. Enligt media blev det bråk och 14 anställda på skolan skrev söndagen 14 mars ett intressant debattinlägg om detta. I debattartikeln står ”Så här i efterhand känns det hela kusligt välregisserat och mediernas ensidiga rapportering förstärker bilden av Sverigedemokraterna som martyrer.” Skribenterna skriver också om att Sverigedemokraterna på ett skickligt sätt fick media att framföra deras budskap. Beskrivningen av bråk och hot var väldigt överdrivet. Läs hela artikeln här.

Jag tror att Bolandskolan gjorde rätt. Elever kan både bemöta och ta ställning på ett sakligt sätt om de ges möjlighet. Eftersom alla som fyllt 18 år har möjlighet att rösta på Sverigedemokraterna är det bra att eleverna får möjlighet att också ställa dem till svars för vad de vill och inte vill. Däremot är det bra att debattartikeln synliggör Sverigedemokraternas taktik, så at andra är mer förberedda.
Sverigedemokraterna bör inte ges möjlighet att spela martyrer, vilket de är väldigt skickliga på. Inte heller bör de ges större utrymme än något annat litet parti. Viktigast är ändå hur alla andra partier agerar.

Den farligaste utvecklingen får vi om andra partier går Sverigedemokraterna till mötes och börjar driva deras politik. Det är detta som händer i Danmark. Så förstärk inte deras politik utan stå upp för antirasismen, solidariteten och välfärden.

Vänsterpartiet Uppsala läns remissvar på den feministiska plattformen är nu inskickad. Huvudinriktningen i svaret är att vänsterpartiet inte ska anta en särskild plattform för feministiska frågor och att partiets politik ska utgå från ett intersektionellt tänkande där flera maktordningar granskas. Att anta ett särskild feministiskt program är helt feltänkt, för då hanteras den feministiska politiken vid sidan om och inte i huvudfåran. Vänsterpartiets feminism ska istället utvecklas i partiprogrammet. Hela remissvaret finns högst upp i raden till höger.

På distriktsstyrelsens årskonferens idag antogs ett uttalande om att stödja Ship to Gaza. I första meningen som löd ”Israel fortsätter sin konfrontationspolitik gentemot Palestina” föreslog jag att ordet rasistisk skulle infogas före konfrontationspolitiken. Jag var på en studieresa i Jerusalem och på Västbanken hösten 2005. Vi var och tittade på hur den Israeliska muren byggdes för att avskilja palestinier från sina odlingar, så att de inte kunde försörja sig på Västbanken. Vi såg de särskilda omvägar som palestinierna tvingades åka, medan vi västerlänningar och israeler fick köra raka spåret, mellan olika samhällen. Palestinier har svårt att få bygglov på Västbanken om de överhuvudtaget tillåts att bygga något, medan olagliga judiska bosättningar på palestinsk ockuperad mark ständigt ökar. Jag såg ett hus ägt av palestinier i Gamla Staden i Jerusalem där den Israeliska staten gett judar tillstånd att bygga på palestiniernas tak. Jag såg hur palestinier stoppades vid vägspärrarna medan vi västerlänningar enkelt fick passera. FN- tjänstemän som vi träffade ville inte att vi filmade när de berättade om sitt arbete på Västbanken, för de var rädda för att filmerna skulle visas. Då fick de ändå svårare att verka i Israel. De vågade inte tala klarspråk inför mikrofoner.

Israels anfall mot Gaza kring årsskiftet 2008/09 innebar en humanitär katastrof där över 1 000 människor, huvudsakligen civila barn, kvinnor och män, dödades. Vit fosfor spreds av flygburna granater över stora områden och dödade många civila. Detta är krigsförbrytelse. Israel förhindrar fortfarande att förnödenheter kommer in i Gaza. Trots att det finns hur många bevis som helst på Israels rasistiska politik så var det många vänsterpartister som inte ville använda detta ord i uttalandet. Motivet är rädsla för att koppla ihop vänsterpartiets politik med antisemitism. Jag anser att det är oacceptabelt att tiga om rasistisk politik av rädsla för att bli ihopkopplade med något som vänsterpartiet inte står för och aldrig har stått för. Vi är och ska vara ett antirasistiskt parti, oavsett det handlar om judar, somalier, eller svenskar. Det är vår skyldighet att stå upp för de mänskliga rättigheterna i praktiken och göra analyser över vilka som har makten att förändra.

I veckan har jag varit på ett antirasistiskt möte. Vi beslutade boka in tre torgmöten under våren för att tillsammans med andra antirasister tala och dela flygblad. Efter att ha lyssnats på dagens konflikt i P1 känns detta viktigare än något annat. Rasism och nationalism hänger ihop. Med stöd av nationalistiska krafter byggs ett rasistiskt samhälle, som bygger på känslor att ”vi är dom goda” och ”dom andra” någon annanstans i världen, eller med annat utseende här hos oss, är onda och kanske också terrorister. När retoriken har gjort människor tillräckligt otrygga kan sedan ”vi goda” i väst döda ”dom onda” genom fjärrstyrda stridsrobotar i luften och på marken utan att behöva riskera våra egna liv.

Lyssna gärna på dagens konflikt om science fiction som redan är här. Hör om roboten som spanar, skjuter och…äter. Hör om en teknologi som sänker tröskeln för krig och kan öka risken för terror. Hör också offren från Gaza och Libanon och tänkt dig in i att varje dag höra surrande robotar över huvudet som är på väg att döda någon. Tänk att känna att den kanske dödar dig nästa gång. Israel har använt obemannade fjärrstyrda stridsflyg både i kriget i Libanon 2006 och i Gaza 2009. Människorättsorganisationer har samlat dokumentation och funnit ett 40-tal drönarattacker med i nästan samtliga fall civila offer. I Pakistan har USA utfört långt över 100 attacker med obemannat fjärrstyrt flyg, så kallade ”drones”. Beräkningar gör gällande att runt 1 000 människor dött till följd av de fjärrstyrda attackerna och minst en tredjedel har varit civila, icke krigförande offer.

Linköping har ett nära samarbete mellan universitet och företag som Cybaero, som redan idag har färdigutvecklade obemannade flyg till försäljning. Även Saab börjar nu sälja en obemannad, fjärrstyrd, helikopter.
Utöver motivering om att stärka demokratin och motverka terrorism är argumenten mer jobb och att egna soldater annars dör i kriget.

Jag hoppas slippa höra de rödgröna partierna motivera stöd till SAAB och andra företag som gör vinster på krig med jobbargument. Och jag hoppas slippa höra skäl som att våra egna soldater dör till varför Sverige inte ska delta i Afganistan. Det finns antirasistiska skäl till varför Sverige inte ska stödja krig. Använd aldrig nationalistiska skäl till att motivera olika rasistiska insatser!! Gå ihop och bekämpa rasismen.

Nyligen läste jag på nytt en artikel från Kritisk Utbildingstidskrift KRUT om den dolda läroplanen, som skrivits av Donald Broady. Artikeln publicerades första gången 1981. Artikeln visar på hur eleverna genom den dolda läroplanen fostras till att ha tålamod och till att vänta. Likaså att elever är utbytbara. Den dolda läroplanen innebär att eleverna inte i första hand lär sig engelska, matematik, samhällskunskap mm, utan snarare att visa självkontroll och underordna sig befintliga maktstrukturer. Eleverna förväntas inte ta egna initiativ utan att först kontrollera med lärarna att det är tillåtet. Att vara självständig reduceras till att arbeta på egen hand med tilldelade uppgifter. Skolan lär också en del elever att de inte duger, att deras misslyckanden är deras fel. Den dolda läroplanen handlade när artikeln skrevs mycket om att sortera eleverna, om att framförallt arbetarklassens barn ska lära sig att underordna sig. Pedagogerna var ofta omedvetna om att det i undervisningen också ingick disciplinering.

Artikeln lyfte fram vikten av att synliggöra och diskutera det som var dolt. Likaså att dolda läroplaner inte helt kan avskaffas. Sedan denna artikel skrevs har det bedrivits mycket forskning i klassrummen. Tidigare osynliga normer och disciplineringar har synliggjorts och pedagogiken har förändrats. Likaså retoriken. Det finns fortfarande dolda läroplaner men de ser både annorlunda och olika ut beroende på klasstillhörigheten hos eleverna på den enskilda skolan. I en ny utgåva från 2007 avslutar Donald Broady sin inledning med orden

”Den dolda läroplanen, eller om man så vill de dolda läroplanerna, kamoufleras än mer när det mesta som händer i skolan utmålas som styrt av individers – lärares, elevers och föräldrars – fria val. Att uppmärksamma allt det som människor inte väljer utan tilldelas är minst lika viktigt idag som för trettio år sedan.”

Jag hoppas att det blir en rödgrön valseger i höst och att inriktningen på skolpolitiken förändras. Skolan behöver en utbildningsminister som inte har fokus på mobbning mellan olika individer, utan istället verkar för att förändra de maktstrukturer som gör att vissa elever ständigt underordnas. Då kommer eleverna att utvecklas mer, både mänskligt och kunskapsmässigt.

FN:s beslut om de mänskliga rättigheterna är ett av de bästa beslut som tagits. Kan insikten om människors lika värde också medföra att människor slutar att över- och underordna sig i sina dagliga relationer och möten? Kan vi sluta sortera? Är det möjligt att utveckla en samhällskultur där vilken status man har i samhället inte har någon betydelse för hur man blir bemött? Där fokus är innehållet, budskapet du vill förmedla och att du är en jämlike. Jag tror inte att det är möjligt fullt ut. Däremot medför ökade insikter om hur vi sorterar, att vi rent intellektuellt kan sträva mot att också känslomässigt minska sorterandet. Idealet att människor är jämlikar finns hos en stor majoritet av befolkningen, men rasistiska tendenser, könsförtryck och homofobi måste ständigt bekämpas och demokratin försvaras.

Vänsterpartiets politik och kultur har 1800-talets klassamhälle som grund. Retorik och känsla byggs upp utifrån att ”vi” ska ta makten från ”dom”, en dikotomisering dvs. tudelning av samhället. Om vi får makten blir allt mycket bättre för vi är bättre än dom, är den känsla som förmedlas. Samma former av dikotomisering finns säkert i alla partikulturer.

Jag vill tillhöra ett parti som genomför de mänskliga rättigheterna i praktiken. Ett parti som inte värderar människor utifrån grupptillhörighet, som varken har arbetaren eller adeln som mänskligt ideal. En förutsättning för att åstadkomma en förändrad samhällskultur är att göra maktanalyser, att ta fram ett nuläge över hur makten fördelas. Vi lever i ett köns-, klass- och rasifierat samhälle. Det är dagens maktstrukturer som måste förändras för att förändra samhället. Det är inte människor som är goda eller onda, utan strukturen som ska förändras.

Långsiktigt skulle alla tjäna på en förändring, men kortsiktigt förlorar nuvarande makthavare position och inflytande. För att åstadkomma förändringar måste också nuvarande ägarförhållanden förändras och gemensamma samhällsintressen få ökat inflytande. Vänsterpartiets strategi från 2002 ”Vänstern, Ägandet & Makten” är en bra grund, men analysen behöver fördjupas. Jag är socialist, men är oklar över vägen till ett mer jämlikt samhälle. Tycker att det inom vänstern är alldeles för mycket av glorifiering av den vänsterpolitik som bedrevs för över hundra år sedan. Vänstern behöver både nya analyser och nya strategier, som bygger på historiska erfarenheter och nutida forskning.